Tack

Det är sommarens blötaste dag. Far och jag sitter i bilen med barnen och allt bagage på väg till Kastrup. Mina tårar rinner och vi kommer båda överens om att det blir blött i Bangla! Det gör fysiskt ont att säga farväl, vilket gör att jag kommer att minnas denna dagen med smärta men också glädje när jag i minnet hör era fantastiska ord och starka stöd. Jag tillåter mig idag att sakna er som finns med mig. Var och en av er som läser detta är viktiga för mig, mycket viktiga.

Under de senaste månaderna har jag fått så mycket respons och uppmuntran som jag aldrig ens kunnat drömma om. Det har varit helt fantastiskt! Jag kommer alltid att känna en stark tacksamhet för all uppmuntran och prat.

Många av er har delat med er av era erfarenheter, egna resor och drömmar, vilket jag verkligen tyckt om. Ni har varit unga som äldre, de flesta känt mig väl men inte alla, men framför allt har ni gett mig styrka och stöd i att fortsätta jobba mot Bangladesh och livet som väntar oss där. Ni har trott på mig.

I tunga stunder har jag plockat upp dessa värmande och stärkande kommentarer, ansiktsuttryck och samtal vilket jag också kommer att göra framöver när det behövs.

Tack.