Ljuden

Det är är ljud över allt, dygnet runt.

Aldrig riktig tystnad någon gång, inte ens på nätterna. När jag ligger i min säng somnar jag till dånet av air-con apparaten som är placerad just ovanför sängen. Utanför huset (vi bor på 4:e våningen just nu) hörs det skrik, rop, tutande bilar och alla möjliga och omöjliga andra ljud som hör människan till.

Bilarna tutar varje gång de rundar ett hörn (jag skämtar inte) dygnet runt, så det hörs en ständig kakafoni av tut. Plötsligt går strömmen och alla apparater börjar pipa, både dem hemma och hos andra.

Minuten senare sätter generatorerna igång för att försörja enstaka lampor och fläktar i lägenheterna. De är kopplade just till generatorerna som finns i vare hus så att det inte blir beckmörkt hos alla. Generatorerna går förmodligen på diesel eller något för de låter som lastbilsmotorer. Efter en halvtimme eller några timmar kommer strömmen tillbaka och då sätter air-con apparaterna igång igen och andra ljud tar vid. Så håller det på hela tiden. De säger att man vänjer sig.

Sonen spelar tennis nästan varje dag, han svettas som ett djur men tycker det är urkul. Tränarna som till en början tyckte han verkade ung, har nu tagit honom under sina vingars beskydd och spelar med honom så ofta det går. Dottern kämpar med sina läxor och sitter vid poolen på klubben med sina böcker. Internet fungerar inte hemma så vi passar på när vi är på klubben att sköta allt på nätet. På jobbet kan jag också vara ute, men bäst är när jag är ledig.

I kväll hade jobbet ordnat en stor middag for att bryta fastan, Ifter. Det är helg i morgon, fredag. Vi var ca 50 st som satt i ett stort rum med fantastiskt uppdukade bord på ett fint hotell, alla klädda i traditionella kläder (jag också!). Vi fick lyssna till bönerna och prick halv sju började alla äta och dricka. Det var god Bangladesisk mat, ganska starkt och friterat, med mycket grönsaker och bönor. Måltiden avslutades relativt snart eftersom alla ville hem till sina familjer och äta vidare, och vi västerländska åkte också hem men kunde inte äta mer. Vi fick med oss en påse med mat som jag gav till vår chaufför.

Det är lite speciellt med fastan. Folk är trötta och hängiga på eftermiddagen och bussen går hem en timme tidigare än vanligt. En del av mina kvinnliga kollegor känner sig svimfärdiga vid lunch och jag förstår dem så väl. Tempot lär vara lite lägre än vanligt. Jag har fortfarande svårt att komma med min mat och dryck när alla andra är hungriga. Jag tar med mig matlåda varje dag och eftersom jag inte har några lunchkompisar just nu sitter jag framför datorn och äter. Inte så bra kanske, men det sparar mig lite tid och maten exponeras inte så mycket. Jag saknar mina lunchkompisar!!! Det finns några kvinnor som pysslar om oss och jag har blivit vän med dem. De försöker lära mig lite Bangla vilket är otroligt svårt. När jag idag kom iklädd salwar kameez (dock med jeans, inte byxorna utan bara tunikan och sjalen) blev de otroligt glada och de pysslade om mig extra hela dagen. De vill veta allt om mina barn, mitt liv, var jag bor, var jag klipper mig - ja, allt. Vilket de inte får.

Inget bagage till dottern ännu. Hon tog på sig byxorna till salwar kameezen och ett linne idag, det gick bra. Vi kämpar på med flygbolagen. Hon är så tapper!