Dagens möten

Bredvid vårt hus huserar Bangladesh Marinkår, typ, och varje vardagsmorgon kl 0700 går larmet, det låter som ett flyglarm. Mitt eget alarm piper några minuter tidigare och det ger mig några ögonblick av uppvaknande innan det stora larmet går. Om jag råkar somna om, går nästa siren 15 minuter senare och sista sirenen kl 0730, men då är det alldeles för sent.

Jag väcker barnen och ser till morgonen flyter smidigt för oss alla. De skall passa sin buss, och det sista flyglarmet är signalen på att det börjar bli bråttom.

Jag hinner själv göra min lilla to-go-termos med gott kaffe innan jag tar hissen ner till garaget.  I receptionen står en av killarna och hälsar så glatt. Vid bilen står en annan glad kille, R och väntar. Han har redan hunnit putsa och tvätta bilen innan vi jag kommer. Vid grinden vinkar jag på vakterna, ca 4-5 män som står och håller koll hela dagarna.

Med kaffet i handen, plöjer vi oss genom trafiken mot jobbet. Det kan ta allt från 20 min till en timme, beroende på vilken dag i veckan, hur snabbt vi kommer iväg och framför allt – hur mycket trafik som ligger framför oss. R ger mig dagens rapport om Dhakas ”trafficjam” från hans observationer från cykelturen från hans hem till vårt hus/hans jobb.

Väl framme vid kontoret går jag igenom säkerhetskontrollen med scanning av alla väskor och mig själv. I hissen står hisskillarna med en varierande grad av blyghet, de står där i hissen hela dagarna och åker upp och ner mellan botten-  och 19:e våningen. Alltid män.

Tjejerna som serverar kaffe och te till kollegorna på kontoret håller på att lära mig Bangla men de pratar alldeles för fort, så jag kommer inte så långt. Dessutom känns det som att de ändrar på orden hela tiden. Kanske dialekt, jag vet inte. På bottenvåningen finns en kafeteria som är bemannade av ca 7 killar som kommer upp med min juice, kaffe eller lunch, beroende på om de har varan inne eller inte just när jag är där.

När det väl är dags att åka hem, någonstans kring 17-tiden, går jag ner och möter R som hängt med sina chaufförkollegor under dagen, spelat schack och är fortfarande lika glad oavsett schackresultat.  Vi drar oss hemåt genom trafiken och har jag tur är jag hemma på en halvtimme.  Om ingen av barnen behöver honom, åker han hem och står igen i garaget morgonen därpå. Annars kör han dem vart de nu skall tills det är läggdags. Det är lyxen här.

Väl hemma: Återigen vink på vakter och receptionskillen, som kanske har lite post eller räkningar till mig, tar hissen upp där maten står och väntar, oftast barnen också (de tar skolbussen hem) och vi äter tillsammans.

Efter lite tid med barnen (beroende på hur kommunikativa de är i stunden!) brukar jag gå ner och själv köra till klubben och simma en dryg halvtimme. Hälsningar och småprat igen med mannen i receptionen, snabb vink till vakten vid grinen. Dottern följer ibland med och simmar, vilket jag älskar. Det blir lite viktigt småprat i bilen och i poolen. Utanför klubben står en grupp rickshawalas och dem vinkar vi också till, två av dem är våra kända killar, och de går alltid ett par steg fram och vill hälsa när vi kommer. I luckan till klubben skriver man in sig, självklart hälsar man på killarna där. Inne i klubben träffar vi servitörerna och alla andra som jobbar, och delar några ord såklart med dem. Alltid glada och välkomnande miner – de frågar ofta efter barnen när jag kommer ensam.

Och så håller det på dag efter dag efter dag . . .