Bara bra!

Fick frågan hur jag trivs på jobbet.

Jag måste erkänna att jag saknar ungdomarna enormt – samtalen, känslorna och nuet. Samtidigt är det skönt att slippa ungdomsvärlden ett tag, det känns lite som semester, det var så intensivt länge.

Tidigare var jag alltid tvungen att titta på klockan varje halvtimme, förbereda varje besök, läsa på, skriva journal, labblanketter, provrör och allt pyssel.

Idag kan timmarna gå utan att jag ens reflekterar över om någon väntar på mig eller inte. Jag rör mig mycket, mycket mindre, ergonomin här vore något för företagshälsovården att bita i, även om jag tror att jag tillhör den lyckliga skaran med ett eget rum, en skrivbordsstol och lite plats på skrivbordet.

Jag märker att jag söker mig ut till kollegorna för att prata, tar gärna emot besök på mitt rum och håller låda när det är möte. Jag vill ha liv kring mig. Till min lycka kan jag lyssna på svensk radio (trots att det saktar ner tempot i datorn) och där följa debatter och musik. Det ligger papper överallt och är lite rörigt på rummet.  Alla andra verkar ha det så ordentligt, strukturerat och tyst. 

Jag är på god väg att anpassa mig till pappers-livet, hålla tal-livet och ”bara” gå på möten-livet. Men längtar ibland tillbaka till den impulsstyrda tillvaron med ungdomar, kliniskt arbete och mina tidigare så dynamiska kollegor! Och det är så det skall vara.

Vid närmare eftertanke så finns det egentligen ingen brist på impuls här heller. Eller dynamiska kollegor för den delen! Kommunikation och information kring olika aktiviteter kan komma precis när som helst och hur som helst, ena minuten skall jag vara där och andra här. Det passar mig konstigt nog och utgör en speciell dynamik i jobbet. Fältresorna till olika städer och kliniker ute i landsbygden bestäms ofta i sista minuten, men är otroligt spännande och intressanta. Det blir långa bilresor, ibland upp till sju-åtta timmar och hotell som sett bättre dagar, men det uppvägs av de fantastiska mottaganden som vi får överallt. 

Jag stormtrivs!