Kollektivtrafik

Det finns fler sätt att ta sig fram i Dhaka. Och alla medel är tillåtna.

Man kan ta sig fram per fot, men det finns inga trottoarer, det är trafik och folk precis över allt, stånd, sopor, vakter, trasiga CNGs och allt annat man kan tänka sig. Trots allt, går en del genom stan och med hjälp av sina händer manövrera man sig genom trafiken. Ser man en bil eller buss komma lite för nära, håller man helt enkelt ut handen som en stoppskylt, hoppas på det bästa och springer för livet. Det viftas med händerna från bussar och rickshaws istället för blinkers, och det är bara att hoppas på att ingen törs köra på. Det finns absolut inga marginaler utan ditt liv ligger i den andres avgörande. Det positiva är ändå att farten sällan är särskilt hög, men ändå tillräckligt för att det känns skrämmande nära.

Sedan finns det ricksaws. Dem har jag skrivit om tidigare. Vad nytt är att de även utgör en utmärkt grupp langare av allehanda droger, så det finns även moln på den himlen. Dessutom har regeringen beslutat att helt enkelt stänga in dem i områden, i syfte att få bort dem från de stora vägarna, där de onekligen stoppar upp trafiken. Det tråkiga är att man då inte kan ta en ricksaw från ett område till ett annat, utan behöver avluta sin kille, gå över gatan, och haffa en ny. Lite bökigt och minskar dessutom inkomsterna för ricksawallas. Problemet blir akut när det regnar eftersom ricksaws är de enda som kan ta sig fram genom vattenmassorna. Det finns ingen logik.

Sedan är det de gröna skalbaggarna, CNGs, som kryssar fram genom trafiken. Gallerförsedda mopeder som ger mig klaustrofobi. Jag har sett områden med massor av CNGs, och fått förklarat för mig att det finns garage som äger fordonen där förarna kommer och hyr dem dag för dag. En del av dagens inkomst går till garagen och resten till föraren. Låter schysst.

Nu kommer vi till bussarna. De är enorma, otroligt slitna och tilltufsade och dundrar fram utan pardon. Det finns inga busstop utan man hoppar av och på i farten. Otaliga gånger har jag sett olyckor med folk som hoppar av en buss och samtidigt kommer en bil körandes upp längs med sidan, vilket är fullständigt livsfarligt. Män och kvinnor står och vinkar in bussarna längs med vägen, och det gäller att inte ligga för nära med bilen. Bussförarnas köregenskaper skulle jag gärna vilja granska närmare, men lysande är de inte. Oftast är fönster trasiga, det är rost överallt, man har målat över de värsta skavankerna med glada färger och det väller ut svarta avgaser. Trafikpoliserna med käpp i hand kan slå och dunka på bussarna hur mycket som helst. Inte så konstigt att de ser så enbarmliga ut. Dessutom kräks det massor ombord och jag har blivit varnad att inte gå för nära bussarna eftersom folk helt enkelt lutar sig ut och kräks när det är dags. Det är inte så konstigt att de kräks, egentligen. Det är otroligt varmt på bussen, ingen air kondition, folk sitter på och under varandra, det måste lukta ohyggligt illa, och en busstur tar sin stund. Från bilen har jag sett hur kvinnor och män lutat sig ut och tömt magen, spottat och fräst. Rakt ut bara.

Det finns en mindre variant av bussar, lite mer humana och verkar vara mer av den lokala sorten. Det får plats ca 10 personer och alltid står en pojke i 10-12 års -åldern och tar betalt på trappsteget. Här hoppas det också av och på hur som helst, men det går inte lika fort, bussen är mindre, och det är öppet på sidorna. Man hoppar på bakpå, så det gäller att ta sig till vägkanten snabbt. Biljettpojkarna hänger och slänger sig som apor på och mellan bussarna, och det är ofattbart hur de överlever. De har sällan skor på sig.

Barnen åker skolvagn (bilden överst), dragen av en man. Det måste vara tungt och svettigt att trampa runt dessa barn och cykelvagn. Det går sakta och man ser hur barnen stojar och stimmar bakom gallerna.

Till sist, tågen. Jag har ännu inte varit i närheten av ett tåg, men sett hur folk går och bor på banvallarna. Vid tillfälle vill jag titta mer på dem och skulle även vilja åka en kort sträcka. De är aldrig i tid, kommer och går hur som helst och sitter man på taket åker man gratis! Med livet som insats.