Ouagadougou

Det var en ohyggligt lång resa. I över 30 timmar satt jag på flygplatser eller i flygplan. Jag flög via Dubai, Addis Abeba och Lomé (Togo) innan jag till sist landade i Burkina Faso. När jag skulle beställa biljetten blev jag föreslagen att åka via Bryssel. Jag trodde de skämtade (kolla på kartan) men när vi sedan tittade på hur flygen gick, var det inte helt taget ut luften. Det är otroligt dålig koordination mellan flygen i denna del av världen.

Framför mig har jag nu fem intensiva dagar med tillsammans barnmorskor från hela världen.  Tack och lov träffade jag en kollega som jag kände sedan tidigare i Etiopien, så vi hade sällskap, annars reste jag själv.

På flygplatsen i Dubai fick jag tillbaka känslan av civilisation, med välfyllda affärer och rena toaletter. Folk arbetade med vad de var anställa för, golven var rena, det fanns skyltar och jag fick vara ifred. Det kändes lite sterilt, men plötsligt blev allt otroligt enkelt och lätt.

På vägen hem har jag tio timmar till att spendera i Dubai innan sista flyget tillbaka till Dhaka och jag har redan en inköpslista på vad jag skall ta med hem. Allt fanns där.

Ouagadougou är ett vackert namn. Jorden är röd som i resten av Afrika. Burkina Faso är ett av de fattigaste länderna i världen, kantad av konflikter längs med gränserna trots sina tillgångar med kalksten och bomull. Efter ankomsten till flygplatsen, som förhoppningsvis var under uppbyggnad (inget bagageband, utan väskorna sattes av släpen direkt på sandgolvet och där vi själva fick hämta dem) blev vi genast påhoppade av SIM-korts säljande unga, sturska killar som inte gav sig i första taget. Om jag kände att folk var påträngande i Bangladesh, så är de det här också, fast utan några som helst gränser. De ger sig liksom inte. Jag var ute och gick på kvällen, och återigen kommer killar fram och vilja sälja både det ena eller det andra, klockor, smycken, böcker, SIM-kort igen, sjalar . . .  de är utmanande och det ligger lite aggressivitet i luften. Visst tänker jag köpa någon souvenir härifrån, men inte på det sättet.

Det är mycket mindre folk här, inte lika mycket trafik och maten är maffigt god. Rejäla afrikanska grytor, pain-au-chocolat som jag bara vräker i mig, goda juicer och massor av frukt.

Det är inte riktigt läge att ge sig ut på promenad, dels har vi fullt program hela dagarna, dels så bör vi inte vara ute på gatorna efter att det blivit mörkt, vilket är redan vid 18-tiden. Lite synd eftersom jag gärna hade velat se mer av landet, nu blir det hotellet och flygplatsen, men kanske en annan gång.  Till skillnad från Dhaka är det torr värme som luktar gott, lite sött. 

Dessa dagar går mest ut på nätverksarbete, lära känna nya kollegor som sitter i andra länder, lära mig mer om organisation och om hur förhållanden ser ut på andra ställen. Det är en enorm utmaning vi står inför om vi skall fixa Millennium Development Goals, MGD, 4 och 5 innan 2015.