Sist av tre

Igår besökte jag den sista av de tre städerna där programmet skall verkställas.

Denna gång var det Munshigonj, ca 3 mil söder om Dhaka. Området ligger i princip under vatten och med massor av floder. Det är en mindre stad, där bara ca 40% kan läsa. Det odlas ris, potatis och bananer. Min kollega berättade för mig att man delat in landet och odlar olika grödor i olika delar, och just söder om Dhaka verkar bananer och kokosnötter vara det man bestämt skall odlas just där. Säsongerna går i tre-månaders cykler, framför allt med riset, vilket känns konstigt för en lantbrukardotter som lärt sig att man måste variera och alternera för att inte utarma jorden.

Bilden uppe till höger är från sjuksköterskeskolan i Mymenshing och jag blev så tagen av deras fantastiska färger i salwar kameezerna. Överallt ser man kvinnor i de mest otroliga färgkominationer och mönster.

Det tog ca 1 timme att köra ner till Munshigonj, genom industriområden och över floder. Även här fanns det gott om textilfabriker och på de flesta står det "no childlabour in this factory" eller "no work for children under 18". Byggnaderna ser fullständigt skräckinjagande ut med små fönster i murarna, galler överallt och dessa kala, skarpa ljusrörsljus som lyser i taken. Jag ser inte människorna som jobbar där inne, men anar. Och är glad över att det förhoppningsvis inte finns barn därinne. Min kollega är däremot lite tvivlande. Hon menar på att barnen istället drar runt och skaffar mat genom kriminalitet och utan att gå i skolan, vilket accentueras när de blir äldre till allt mer omfattande brottslighet och analfabetism. Vi var båda överens om att alla barns rätt att gå i skolan var nyckeln till att minska fattigdom och kriminalitet.

Efter besöket på kliniken körde vi till en mindre by, där bara rikshaws och getter samsas om gatorna. Kollegan ville köpa något på marknaden. När vi kommer fram frågade hon om jag ville stanna kvar i bilen, vilket jag så klart inte ville! Efter några minuter utanför bilen samlas en allt större hord av människor i alla åldrar. De stirrade, log och pekade på mig. Mammor manade sina barn att titta på mig. Jag följde kollegan och människorna följde mig. En oerhört märklig känsla som var svår att skaka av sig. Ingen var hotfull, utan tvärtom - nyfikna och glada - och jag log tillbaka. Dock var det med lättad jag satte mig i bilen igen och vi åkte iväg, efter att ha köpt kokosnötter och mango. Undrar vad de tänkte?!

Media var med på mötet i går och idag gick det att läsa i Banglatidningen om vår presentation. En liten artikel utan foto och på bengali. Mitt förnamn nämndes som talare och jag anser mig nu invigd som en god talare enligt bengaliska mått mätt. Ännu en milstolpe i livet!