På tur

Just hemkommen från 4 dagar ute "i fält". Sitter och njuter av en underbar kopp kaffe på klubben!

Syftet med resan var att delta i första utbildningsdagen för barnmorskor i Khulna, och därefter åka ut till de mest avlägsna byarna för att följa upp de förlossningspaket som delas ut av organisationen vid och efter naturkatastrofer.

Först var det flyg till Jessore på en timme, med ett propellerplan där det var trångt ombord. Min kollega och jag hade laddat med mat, vatten och nötter för resan, och jag kände mig ganska nöjd. Därefter en två-timmars bilresa med den trygga, vita jeepen.

Ännu en ny hotellupplevelse i staden, fortfarande utan Internetkontakt och med småkryp i heltäckningsmattorna. Jag börjar bli luttrad med att alltid ha med egna lakan och handduk, torka av alla bestick och tallrikar innan de används och hålla mig till den medhavda maten och ris.

Det var under pompa och ståt som barnmorskeutbildningen invigdes. Alla talen skulle hållas och jag fick lova tusen gånger att komma tillbaka snart igen för att följa upp hur det går för sjuksköterskorna som nu skall träda ny mark som barnmorskor, både ute i samhället och inom sjukhushierarkin. I Sverige är det 300 år sedan vi började utbilda barnmorskor, så vi gjorde resan för länge sedan. Nu är det Bangladesh tur.

Dagen därpå började med en skumpig bilkörning på ca 4 timmar till Koira. En avlägsen by med en klinik som inte räcker till. De har bäddplatser för 500 patienter, men just nu var det ca 750, överfullt med andra ord och ingen personal. Läkarna försökte pyssla ihop det så gott det gick och gjorde både det ena och det andra som de lärde sig efterhanden. Vi pratade preventivmedel och till min lycka fick jag sätta in en p-stav (Implanon) på en kvinna! Äntligen en förnimmelse av forna tider! En av läkarna ville se hur jag gjorde, och vips satt den där. Därefter fick han visa hur han gjorde och vi hade roliga diskussioner. Kvinnorna såg lyckliga ut, ingen av dem ville ha fler barn så staven kom på plats illa kvickt.

Vi åkte sedan en halvtimme till ut i en av byarna och hälsade på en 20-årig flerföderska som några dagar tidigare blivit förlöst av en minimalt utbildad bybarnmorska. Flickan hade återvänt till sin hemby för att föda, vilket är vanligt, och skulle snart tillbaka till make och svärföräldrar i en annan by. Familjen bodde i en hydda med lergolv och halmtak i ett område som ofta drabbas av cykloner. Alla hyddor, hus och   vägar var uppbyggda för att skydda mot vattnet. Det var vatten överallt!

Tredje dagen åkte vi ut till ett annat område, Dacop. Ett stort område sydväst om Dhaka som drabbades hårt av cyklonen Aila för två år sedan. Fortfarande är 20 000 människor hårt drabbade och bor i provisoriska hyddor på bankerna som är uppbyggda som skydd för vattnet. De är lovade pengar (2000 SEK) från regeringen för att kunna flytta och etablera en ny tillvaro, men det finns just ingenstans att ta vägen och pengarna har de inte sett ännu.

För att komma ut till de mest avlägsna byarna fick vi åka bil i flera timmar, båt i över en timme och till sist motorcykel i en dryg halvtimme. Därefter promenera och hälsa på nyförlösta kvinnor och deras familjer. Det var över 35 grader varmt. Jag svettades rejält men visste att en bil och hotell med air con väntade i slutet på dagen, vilket det inte gjorde för befolkningen. Luften stod stilla i hyddorna.

Överallt vi kom fick vi frågan om från vilket land vi kom. "Our country, Medam?!" Jag vet inte om de vet var Sweden ligger, men när min argentinska kollega berättar om Argentina blir de överlyckliga och chefen för sjukhuset frågade igår om hon var Maradonnas syster! Det nyligen avslutade Champions Leage blev det förlösande samtalsämnet och alla var uppdaterade på Messi's förhavande och målbravader. Bangladesh är ett land som älskar fotboll lika mycket som cricket. Ingen vet vem Zlatan är ännu, men när jag klämmer fram med ABBA får jag några igenkännande blickar.

Och nu är mitt kaffe slut.