I förrgår inleddes världskuppen i cricket där Bangladesh är värdland. Det var med pompa och ståt som spektaklet invigdes på stora arenan nere i stan, med musik och fyrverkerier. Vi fick ledigt på eftermiddagen med anledning av festligheterna och hela Dhaka är nu upp och nervänt i flera veckor framöver. Förberedelserna inför spelen har inte gått obemärkt förbi på något sätt. Vi bor nära en militär arena och det har spelats hög musik dag som natt sista veckorna. Man övade "The final countdown" blandat med banglamusik om och om igen, för att sista veckan öka på men flera låtar. Man har målat, fejat och putsat överallt, framför allt på de stora gatorna där cricketkändisar och annat fint folk kommer att passera. Rabatterna och grönområden är städade och nu smyckade med färglada ballonger eller ljusslingor (julliknande), stora afficher och plakat är uppsatta från de olika sponsorerna och regeringen. Jag läste på en av dem att Sheikh Hashina är "The Queen of all the countries in the world" - nja, kanske inte, men mäktig i landet är hon onekligen. Jag var på flygplatsen för några dagar sedan och den glänste helt nymålad och fin, man har lagt ner otrolig möda på att piffa upp staden.
När jag skjutsade dottern till skolan idag märkte vi att det inte fanns en enda tiggare på gatorna. Vi undrar var de har blivit av. Dessutom är trafiken för en gång skull dräglig och jag fick veta på jobbet häromdagen att myndigheterna rensat bort ca 80 000 bilar från Dhaka. Alla bilar som var över 20 år gamla och inte hade papperna i ordning, har helt enkelt forslats bort. Även skrotade bilar som bara lämnats på gatorna är borta, och det ser genast mycket bättre ut. En del skruttiga bussar verkar också vara försvunna. Trots att det borde drabba en del invånare, upplever jag ändå staden som betydlig mer civiliserad och framkomlig än för någon vecka sedan. Då satt jag i trafiken i onödiga 3 timmar för att åka till ett möte. Till vänster vår bil, den härliga gunghästen - en Toyota Crown, 18 år gammal. Den får vi förhoppningsvis behålla.
Överallt pratas det cricket. I kväll spelar Bangladesh mot Indien, en ödesmatch, och det går inte att få kontakt med folk. Utanför klubben står alla rikshawförarna och hänger över en bil med bilradio, ingen är intresserad av att cykla någon någonstans. På klubben går det knappast att få mat, eftersom all fokus ligger på TV:n ovanför baren, där alla nu hänger. Jag frågade nyss vår bangalvän V hur ställningarna var och fick till svar att det såg "tight" ut. Det betydde att Bangladesh låg under, men att de kämpade. Det vore kul för landet om de vann.
I mitt lilla liv finns inte så mycket plats för cricket, tyvärr, utan jag utkämpar istället det ständige och outtröttlige kriget mot myggen. De är en större plåga än jag trodde. De finns överallt, gömmer sig överallt och gör himla ont länge efter att de stuckits. Jag sover under nätet och med myggracket bredvid mig, ändå vaknar jag flera gånger varje natt för att i min lilla håla jaga och elektrifiera dem i flertal. Otroligt irriterade och energikrävande. På en middag häromdagen, just när solen gått ner, satt vi med rackets och bara viftade i luften, det sprakade konstant och såg ut om tomtebloss. Jag har alltid "Mygga" med mig i väskan och är tacksam varje gång den kommer fram. Tyvärr hinner jag bli rejält biten innan jag sätter på det, måste lära mig att ligga steget före.
När jag skjutsade dottern till skolan idag märkte vi att det inte fanns en enda tiggare på gatorna. Vi undrar var de har blivit av. Dessutom är trafiken för en gång skull dräglig och jag fick veta på jobbet häromdagen att myndigheterna rensat bort ca 80 000 bilar från Dhaka. Alla bilar som var över 20 år gamla och inte hade papperna i ordning, har helt enkelt forslats bort. Även skrotade bilar som bara lämnats på gatorna är borta, och det ser genast mycket bättre ut. En del skruttiga bussar verkar också vara försvunna. Trots att det borde drabba en del invånare, upplever jag ändå staden som betydlig mer civiliserad och framkomlig än för någon vecka sedan. Då satt jag i trafiken i onödiga 3 timmar för att åka till ett möte. Till vänster vår bil, den härliga gunghästen - en Toyota Crown, 18 år gammal. Den får vi förhoppningsvis behålla.Överallt pratas det cricket. I kväll spelar Bangladesh mot Indien, en ödesmatch, och det går inte att få kontakt med folk. Utanför klubben står alla rikshawförarna och hänger över en bil med bilradio, ingen är intresserad av att cykla någon någonstans. På klubben går det knappast att få mat, eftersom all fokus ligger på TV:n ovanför baren, där alla nu hänger. Jag frågade nyss vår bangalvän V hur ställningarna var och fick till svar att det såg "tight" ut. Det betydde att Bangladesh låg under, men att de kämpade. Det vore kul för landet om de vann.
I mitt lilla liv finns inte så mycket plats för cricket, tyvärr, utan jag utkämpar istället det ständige och outtröttlige kriget mot myggen. De är en större plåga än jag trodde. De finns överallt, gömmer sig överallt och gör himla ont länge efter att de stuckits. Jag sover under nätet och med myggracket bredvid mig, ändå vaknar jag flera gånger varje natt för att i min lilla håla jaga och elektrifiera dem i flertal. Otroligt irriterade och energikrävande. På en middag häromdagen, just när solen gått ner, satt vi med rackets och bara viftade i luften, det sprakade konstant och såg ut om tomtebloss. Jag har alltid "Mygga" med mig i väskan och är tacksam varje gång den kommer fram. Tyvärr hinner jag bli rejält biten innan jag sätter på det, måste lära mig att ligga steget före. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar