Skakigt II

Vi mötte vår lille vän igen vid rondellen några dagar senare, fortfarande säljandes bokmärken. Lika pigg som tidigare och ännu gladare när vi återigen köpte ännu en remsa av honom. 

När jag sedan åker till jobbet och bilen återigen står stilla i köerna, kommer andra småkillar och säljer dagstidningar, de kostar 1 krona stycket. Tyvärr är de oftast på bangla, men dyker det upp en "The Daily Star", så köper jag alltid. Grabbarna springer mellan bilarna som små vesslor och det är ofattbart att de klarar livhanken just den dagen. Är lite nyfiken på varför de inte är i skolan. Det sägs finnas skolplatser till alla, men jag gissar att det handlar om att varje taka till familjen är viktigare för överlevnad än skolgången. 

Det har återigen varit generalstrejk, "hartal", och denna gång handlade det om bl a att börsen kraschat och folk var upprörda. Jag underskattar på inget sätt betydelsen av börsens nedgång då landet är i starkt behov av utländska investorer, men det känns som att dessa "hartals" också blir en ursäkt för att få en dags ledigt. Vi har haft fyra "hartals" sedan jag kom och de lamslår hela samhället fullständigt, allt står still och ingenting fungerar. Det blir ibland inslag av våld med uppbrända bilar och sammandrabbningar, men säkerhetsfolket på jobbet är snabba med att via SMS informera och tydligt instruera var vi får vara och inte. 

Dessa planeras med kort varsel så det går inte att parera så enkelt, utan blir en dag där många av oss sätter oss på klubben och jobbar istället. 

Häromkvällen vi fick uppleva ännu en jordbävning. Epicenter cirka 45 mil utanför Dhaka och som hamnade på 6,4 på skalan. Återigen den tysta, gungande känslan i huset i en halv minut, dottern rusar till dörrposten och jag kollar de ihopsamlade passen, walkie talkien och ficklampan. Allt gick bra, strömmen var på hela tiden och därefter ännu ett gäng SMS från säkerhetsfolket. 

De internationella skolorna i Sydostasien har just nu tävlingar i tennis, basket och fotboll. Dottern for iväg i går för att spela tennis i Delhi - hon har tränat och spelat i månader, och jag längtar efter att höra hur hon har det. Fotbollen spelas här i Dhaka och vi har två underbara tonårskillar boendes hos oss i fyra dagar; en från Belgien och den andra från England som spelar för Mumbai. E som också spelar, tycker det är roligt med lite omväxling hemma och vi har hur kul som helst. 

Sonen i Kenya fyller 18 år idag och ännu en gång fylls jag av förundran vart tiden försvann. Så många år tillsammans, minnen som känns så nära och ändå när jag ser honom, kan jag inte förstå. 

Världens bäste, störste kille - är nu myndig. Det är stort.