Tillbaka

Det var överraskande kallt i Dhaka.

Lämnade ett isigt och vintrigt Arlanda bakom mig och hade hoppats på lite värme, men det blev tvärtom, här är så kallt, så kallt. Det låg ett grått täcke över staden när jag kom, som inte släppte igenom någon sol som värmde. Folk runt omkring är påklädda som de skall till Antarktis med mössor, sjalar och täckjackor. Alla huttrar och beklagar sig och det är +13 grader utomhus, säkert kallare inomhus. Jag frågar lite försynt om det är ovanligt kallt - nej då, det är det inte, utan det är såhär några dagar till, sedan vänder det. Man biter ihop och står ut - vet att det kommer varmare tider. Att skydda just öronen verkar viktigt. De moderna/coola/uppdaterade går omkring med leopardmönstrade öronkåpor, sådana som knäpps på runt örat, andra får ta till sjalar och halsdukar som vår vakt nedan. Många är förkylda och snuviga, vilket ökar intensiteten av kroppsliga ljud omkring oss. Tänker på familjerna som bor under presenningarna på gatorna, spädbarnen och kvinnorna, i bästa fall har de spritkök att värma sig kring, annars vet jag inte. Ljusets tid är dock fortfarande detsamma, 06-18, varje dag.

Allt är sig likt. Ljuden, tempot, människorna, lukterna. Det byggs på tomterna kring vårt hus och det har faktiskt hänt en del sedan sist. Ofattbart, men uppenbart möjligt. De använder stora bambustänger som byggnadsstöd och det ser inte särkilt hållbart ut.

Det var en behagligare resa tillbaka till Dhaka än när jag åkte hem i december, och det kändes skönt. Kommer dock framöver alltid ha en större empati för de som sitter i rullstol, och se deras begränsningar överallt. Jag är så tacksam för att slippa det denna gång.

För er som undrar, har jag varit en duktig flicka och skött mina ögondroppar och tabletter samt går omkring med fantastiska skidglasögon utomhus, som en klok och mycket kär vän gav mig. Jag har hört att det finns det en rickshawförare i stan som cyklar omkring med skidglasögon, vilket känns lite kamratligt. En enda på 15 miljoner - han och jag!