Miljösnällt

I Dhaka lär det finnas omkring en halv miljon rickshaws. Och det låter realistiskt med tanke på att de i princip finns överallt, dygnet runt. Så fort jag går ut på gatan varhelst det kan vara, glider det upp en svärm plingande rickshaws som försiktigt frågar ”Rickshaw, Maam?” De är inte påträngande eller aggressiva men efter att jag snällt tackat nej, håller sig ändå i närheten och hoppas att jag skall ändra mig. Vilket jag inte gjort hittills.

Cykeltaxin tar vanligtvis en till två personer, men nog har jag sett upp till fyra klämma upp sig bakom cykelföraren.  Namnet rickshaw kommer från Japan kring mitten på 1800-talet, där de från början tjänte de välbeställda i städerna. Nu är det tvärtom.

Rickshaws, cyklar, CNG’s och de överfulla, kommunala bussarna, tillhör de enda möjliga transportmedel som står till buds för stadens invånare. Att äga en bil är relativt få förunnat, trots den massiva mängden. Det kostar inte många Taka (en krona för oss att åka hemifrån till klubben, en tripp på fem kvarter) att ta sig från en punkt till en annan och lokala betalar inte ens hälften. Rickshawförarna lär ses som några av de lägst stående på den yrkesmässiga/sociala skalan, de behandlas som djur ibland. Blir en rickshawförare påkörd och skadad lämnas han därhän och ingen bryr sig nämnvärt. Det lär ha varit bilrace på en av de flådigare gatorna i staden där en rickshaw strök med, och bilföraren körde från platsen och sedan var det inget mer med det. De har inga ljus eller reflexer när det blir mörkt. Man ser dem helt enkelt inte.

Rickshaw betyder ”human-powered vechile” och är ur både arbetskraft- och miljösynpunkt ett ypperligt alternativ för staden och många människor. En svensk vän här i Dhaka lär har köpt en cykel till en bangladeshisk man mot att han får åka med honom när han behöver det. Resten av tiden cyklar rickshawkillen in pengar till sin familj. En ny rickshaw kostar ca 2000 kronor och männen vårdar dem väl, många familjer försörjs av sina rickshawmän. Det är ett slitsamt jobb, tungt och trångt. De snirklar sig fram mellan CNG’s, bilar och allehanda fordon. Och är otroligt utsatt för både olyckor och avgaser. Jag har börjat lära mig deras hastighet för att parera in hur fort jag själv kan köra föra att hinna före eller vänta in dem.  

Utanför klubben hänger en större grupp rickshawförare som vi lär känna allt mer. Vi har mobilnummer till två av dem som vi kan ringa till, vilket känns bra de få gånger barnen måste ta sig fram eller tillbaka själva. Vår söte chaufför är kompis med dem alla och de har superkoll på allt som händer kring klubben och kring oss. Det skvallras nog rätt bra där i hörnet.