Till sist var det dags. Det oundvikliga. Klockan fyra på morgonen blev sonen och jag körda till flygplatsen och det underbara äventyret i Bangladesh kom till sist mot sitt slut.Sammanfattningsvis har dessa tre åren varit de mest fantastiska, intensiva och utmanande år i barnens och mitt liv. Beslutet att åka hit är ett av de bästa beslut jag någonsig tagit. Vi åkte ut med tanken på att det skulle vara ett äventyr, och det har med råge blivit. Bangladesh har gett oss alla tre helt nya och annorlunda perspektiv på allt som tillvaron innebär. Våra föreställningar, erfarenheter, tankar och inställningar har skakats om och utmanats från grunden och vi lämnar nu landet med en enorm ödmjukhet och glädje inför livet själv och den värld vi lever i.
Vi har alla tre varit i olika åldrar och stadier av skola, jobb och personlig utveckling. Barnen har gått igenom majoriteten av sin tonårstid i ett sammanhang som ställt större krav på både dem, och även på mig som mamma, än om vi hade bott hemma i Sverige. Det har varit hjälpsamt på vissa sätt, men tufft på andra. Själv känner jag att Bangladesh kom fullständigt rätt i min egen utveckling som barnmorska, mamma och kvinna.Nu väntar nya äventyr och utmaningar för oss alla, inklusive äldste sonen som gjort sin egen, viktiga resa.
I skrivade stund kan vad som helst hända, och visst känns det tidvis lite kaotiskt. Men när den första känslan av kaos lagt sig, så infinner sig ett annat lugn, en insikt av att vad som än händer, vad och var det än blir - så blir det bra. På ett eller annat sätt. Det blir sällan som man tänkt sig i alla fall - utan plötsligt bara händer det. Det goda - livet självt!
Och jag är så oändligt tacksam. För allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar