Omväg

Sista dagarna i Hanoi blev otroligt intressanta med ytterligare konferens och presentationer av ny forskning.
Vi gjorde även ett besök på en lokal förlossningsavdelning som gav tankar kring omvårdnad, eftersom det mest var maskiner och apparater som skötte vården och knappt några människor. Mina kollegor från Bangladesh blev mäkta imponerade av allt det avancerade och kliniska, tills vi kom in på diskussioner kring hur man verkligen vårdar födande kvinnor och vad som egentligen spelar mest roll - bemötandet/attityden/respekten för kvinnan eller en korrekt satt CTG-dosa. Efter ett tag förstod de min upprördhet.

Returen till Dhaka gick förbi Skåne, där familj och vänner väntade. Det blev två underbara veckor med mycket trevligt umgänge, fest och långa promenader i frisk luft.

Nu åter i vardagen med jobb och skola. Barnen hade längtat, det märktes och återföreningen var total i söndags, den första skoldagen. Dottern har fått enstaka nya klasskamrater, det är inte så vanligt att man byter skola sista året på gymnasiet men sonen hade fått desto fler nya kompisar som nu började 9:e klass. För dottern blir det ett tufft år och läxorna drog igång utan pardon första dagen. Återigen skolturneringar, volleyboll igen, som båda spelar med i.

Det är sista veckan på Ramadan och varje kväll firas brytandet av fastan, Iftar, med överdådiga middagar och fest. Vi slutar en timme tidigare från jobbet under hela Ramadan, och kollegorna är trötta framåt eftermiddagen efter en arbetsdag utan vätska eller mat. I helgen avslutas det med Eid, många har redan börjat lämna staden för att åka ut till sina hembyar och trafiken börjar lätta.
Vi flyr också staden med att ta planet till Nepal om några dagar. Nu skall det trekkas i bergen!