Tidigt i morse åkte sonen och jag med två andra familjer, en timme utanför Dhaka för att besöka ett barnhem. Det är ett rehabiliteringscenter för barn och ungdomar som är eller har varit drogberoende. Vi hade med oss två IKEA-lådor små-Lego och kanelbullar till barnen. Våra sammanlagt fem pojkar fick i uppgift att introducera Lego och visa dem hur man lekte och kunde använda denna universalleksak. Ca 30 pojkar i åldern 6 - 10 år delades upp i två grupper och fick för första gången försöka förstå hur dessa plastbitar skulle kunna sättas ihop och bli något. Det blev spännande möten och de höll på länge. Trots att ingen pratade samma spåk, fick de ändå kontakt och kunde samarbeta. Efter ett tag blev några av pojkarna rastlösa och ville ut och spela boll, vilket halva gänget gjorde efter en timme. Det intressanta var dock hur snabbt vissa av pojkarna fattade hur Lego fungerar, medan vissa andra inte alls såg möjligheterna eller potentialen i dessa klossar.

På centret fanns både unga gatubarn och äldre ungdomar. De hade tunga livshistorier med droger från 5-6 årsåldern, trafficking, våld, föräldralöshet, övergrepp och övergivenhet. De rymde från hemmet då och då men kom oftast tillbaka när de behövde en plats att vila och äta upp sig på. Centret drivs av en 74-årig amerikan, som tyvärr inte sett till att någon tar över efter honom, utan vi åkte därifrån med frågan hur det skall gå för ett center som detta. Ofta är det starka och motiverad individer som tar initiativ och håller igång liknande projekt, men det finns ingen hållbarhet, vilket är otroligt olyckligt.
Dottern, å andra sidan, har spenderat dagen med att göra sig snygg(are) inför årets stora gymnasiefest - Prom. Det har förberetts i månader och äntligen kom då kvällen. Uppklädd och fin åkte hon iväg med fyra tjejkompisar, till stadens finaste hotell för att sedan dra vidare till den än mer åtråvärda efterfesten. Däremellan skall de hem och byta om . . .
Söte R kör dem hela kvällen och natten, de skall sova här allihop, så jag är nattvakt ikväll.
På centret fanns både unga gatubarn och äldre ungdomar. De hade tunga livshistorier med droger från 5-6 årsåldern, trafficking, våld, föräldralöshet, övergrepp och övergivenhet. De rymde från hemmet då och då men kom oftast tillbaka när de behövde en plats att vila och äta upp sig på. Centret drivs av en 74-årig amerikan, som tyvärr inte sett till att någon tar över efter honom, utan vi åkte därifrån med frågan hur det skall gå för ett center som detta. Ofta är det starka och motiverad individer som tar initiativ och håller igång liknande projekt, men det finns ingen hållbarhet, vilket är otroligt olyckligt.
Söte R kör dem hela kvällen och natten, de skall sova här allihop, så jag är nattvakt ikväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar