Darkness

Först kom beslut om hemresa, som var rätt, därefter själva resan några dagar senare.

Att resa över halva klotet i rullstol och med tilltagande ögoninfektion var en lärdom i sig och en erfarenhet jag gärna slipper framöver. Ändå fick jag massor med tankar och funderingar när jag satt där, placerad i ett väntrum på Bangkoks flygplats tillsammans med övriga utvalda - analfabeter, ensamåkande barn och vi rullstolsbundna. När jag sakta rullade ut mig från väntrummet, ut bland Tax Free-affärer och restauranger för att äta, var en del översvallande och hjälpsamma, och andra fullständigt ignoranta. Framme vid kassorna kände jag mig som något litet - kassörskan kunde se rakt ner i min plånbok och ner på mig. Litenheten. Att vara beroende av andra hela tiden, deras välvilja - om de hade lust att hjälpa mig just då eller inte, var frustrerande. 

I affärerna kom hyllmeter efter hyllmeter av godis, tobak och allt möjligt mot mig i ett nytt perspektiv och jag kände mig instängd. Som gående har jag en helt annan överblick och kan snabbt identifiera vad jag vill ha, men nu blev det för mycket att sortera och tänka igenom, så jag köpte inget.

Rullstolkörarna på flygplatserna var i sig vänliga, men jag var en i mängden som skulle styras runt i kaoset och lämnas vid rätt gate. Under flygningarna undrar jag vad de tänkte om den där svartklädde västerländska kvinnan med hennes kryckor och tårar som rann konstant. Ingen sa något och jag försökte sova och vila så mycket det gick.

På Arlanda tog Rolle hand om mig. En garvad, rund man i 60-års åldern som hade varit med förr. Med humor och just en lagom portion nyfikenhet lotsade han mig från utrikes till inrikes. Även om jag var hans "rulle" bara en liten stund, så gjorde han min tillvaro lite, lite lättare just då.

Väl framme stod mor och far, förberedda med mina vinterkläder och tog emot. Det var himmelskt!

Mörkret och smärtan tilltog tills jag äntligen fick hjälp med bedömning och mediciner på sjukhuset. Föräldrarna har därefter fått lotsa mig överallt, genom huset, när jag ätit och i allt jag företagit mig. Min fantastiska mor har droppat och medicinerat mig dygnet runt de första dagarna, sovit i rummet bredvid mig och pysslat om mig som en bebis. Och det har varit underbart och känts så tryggt. I skrivande stund sitter jag i mitt eget lilla mörker framför brasan i "min" fåtölj, nydroppad i ögonen och lyssnar på föräldrarna som småpratar i köket och känner mig helt enkelt lycklig.  

Läkarna säger att prognosen är god och att jag blir frisk. Men att det tar tid. Tack för det - jag måste skaffa mig lite tålamod har jag förstått. Nu har jag lärt (tvingats) släppa kontrollen och det gick ju bra, så tålamodet borde jag också kunna bli vän med så småningom.