Harry och Katten

Det har snart gått tre månader sedan vi flyttade hit. Det har varit omvälvande månader för oss alla tre och jag har nog inte sett fullt ut vilka processer som pågått (pågår).
Häromkvällen var jag på utvecklingssamtal med båda barnen och det blev tydligt för mig vilken förändring de båda har varit med om. Varje lärare beskrev deras otroliga anpassningsförmåga till en helt ny miljö, och att de nu är på banan både språkligt (ffa sonen) och akademiskt. Sonen fick frågan hur han upplevde tiden i början och efter ett tag svarade han att han nästan inte kommer ihåg någonting. Och jag känner igen mig.

Båda två har fått helt nya livsvillkor i form av en stark reducerad frihet. Deras tidigare så fria liv med spring på stan, åka till kompisar, sena kvällar, bio, caféer och bara hänga runt är nu begränsad till total kontroll genom planering, chaufförer och hemma-hos. Båda två har lite tankar kring detta men har också anpassat sig förvånansvärt väl. Visst, en del klagomål förekommer, särskilt när saker och ting blir aktuellt i sista minuten men vi lär oss alla att prata och planera våra dagar tillsammans. Vardagarna är relativt inrutade med skolan och aktiviteter på skolan efter lektionstid men helgerna lite svårare. Vi är många föräldrar som sitter i samma situation som delar på tankar, oro och chaufförer, men inser också att det är få länder i världen som har den frihet vi har hemma i Norden, både för tjejer och killar.

Skolan, klubben och alla vuxna gör sitt absolut bästa för att alla barn och ungdomar har det så bra som möjligt. Det ordnas konserter, fester och allehanda aktiviteter som blir hur kul som helst. Sist var det det största Halloween partyt någonsin på skolan och barnen åkte dit i skepnad av Harry Potter och katt.

Vi har funderingar på att lära oss bengali. Detta indoariska språk talas av ca 230 miljoner människor i såväl Bangladesh som i Indien. Jag har fått namnet på en lärare som skulle kunna komma hem och sitta en timme varje vecka. Det ter sig som en svårt språk och jag har därför köpt en nybörjarbok i försöket att hitta någon form av introduktion. Det skrivs med bengalialfabetet som tydligen påminner lite om sanskrit.
Dock uttalas siffrorna på engelska, vilket underlättar en del. Siffror utgör en stor del av kommunikation och varandet här. Mycket i vardagen hänger på siffror.

Alla gator och hus har siffror (inga namn), men följer tyvärr inte nummerordningen alls, vilket är otroligt förvirrande - man får fråga sig fram. Så adressen blir: gata, hus och lägenhetsnummer. Sedan kommer vi till mobilerna: massor av siffror som tacksamt nog alla börjar på 0171. Därefter kommer valutan som har en massa förvirrande nollor. En krona är 10 Taka, vilket i och för sig underlättar enormt, men när man kommer upp i summor som 1 000 SEK blir det 10 000 Taka och lättare att missa. Dollarn är ingen valuta som används öppet men finns på något sätt ändå i samhället och är oerhört eftertraktat. Siffror är också kontroversiellt inom biståndsvärlden där de styr hur mycket behov landet har av hjälp och stöd. Många har olika uppfattningar och tyckande om statistiken (som knappast är riktigt tillförlitlig alla gånger) som presenteras. Temperaturen och fuktigheten har gått ner två grader och några procent - ännu fler siffror.

Återkommer när jag kan bengali!